schlaraffenland

fotografen, I - VI

I.

Jag blev ombedd att fotografera vårdcentralen. Samtalet kom på eftermiddagen den tolfte april. Jag var ute i fält och fotograferade krokusblomningar i ett rikkärr utanför Hedemora. Han kallade sig för Ekström, och förklarade att det var till en folder. Det lät på hans röst som om han precis gått i trappor, eller så var han väldigt upphetsad över projektet. Foldern skulle tryckas i flera tusen exemplar och finnas tillgänglig på alla vårdcentraler i länet. Arvodet var generöst, och om jag behövde kunde jag dessutom få en assistent. Det kan vara skönt att slippa bära alla teleobjektiv, sa han. Jag höll med, men var också tydlig med att jag inte kunde låta vem som helst bära min utrustning. Självklart, sa Ekström. Jag kunde få komma in när som helst och välja ut den assistent som jag kände mig bekvämast med. Men gärna så snart som möjligt. När jag förklarade att jag var i Hedemora gjorde Ekström ett läte: aj! aj! aj! lät det. Tydligen så var det bråttom med foldern. Kommunikationen med tryckeriet i Polen hade varit fullt av missförstånd. De hade sagt si och vi hade sagt så, men de trodde att vi sa si, och vi trodde att de sa så, sa Ekström. Nu hade de bara en vecka på sig att färdigställa foldern, i alla fall om priset skulle hållas nere. Jag förstod. Det kändes tråkigt att behöva lämna krokusblomningarna, men vården var en plats där det fanns människor i behov av hjälp. En plats i behov av en fotograf. Jag lovade Ekström att ta tåget dit så snart jag kunde. Vårdens ansikte utåt ligger i dina händer, sa han med kraft i rösten. Jag försökte föreställa mig hur det såg ut, med ett ansikte utåt i ett par händer. Det gick inte att se. Men det kommer bli bra bilder, tänkte jag.

Jag satt på tåget med kameran i knät och tittade igenom fotografierna jag tagit i Hedemora. Totalt 604 stycken, och hälften av dem var bra. En yngre kvinna med hästsvans satt bredvid mig. Jag har 302 riktigt bra bilder på krokusblomningar i den här kameran, sa jag till henne. Och nu ska jag fotografera en vårdcentral. Hon hörde mig inte. Hon hade hörlurar i öronen och halvsov. Synd, tänkte jag. Där missade hon ett gyllene tillfälle att knyta en värdefull kontakt. Att kunna ta med sig foldern hem till sina vänner och berätta att hon minsann träffade fotografen på tåget, när han var på väg till vårdcentralen för att bestämma assistent. Jag reste mig och gick. Satte mig i bistron och köpte en club sandwich. När jag ätit upp den gick jag inte tillbaka till min plats. Efter några timmar var tåget framme. Jag såg henne när jag klev av. Hon gick några meter framför och drog en rullväska efter sig. Jag fotograferade henne.

II.

Ekström mötte mig vid svängdörrarna. Vad tycker du? De är nya, sa han. Jag svarade att det var väldigt fina svängdörrar. Att jag gärna fotograferade dem senare. Ekström lyste upp i ansiktet och gjorde samma läte som han tidigare gjort i telefonen, fast bakvänt: ja! ja! ja! lät det. Han visade mig runt i korridorerna. Han drog ett skämt om att jag skulle fotografera med linsskyddet på. Vi skrattade. Han skrattade högst.

Här är väntrummet, sa han. Har du erfarenhet av att fotografera människor som väntar? Jag berättade om krokusblomningarna jag fotograferat, hur somliga av dem väntade på att slå ut, och drog en parallell. Ekström gillade mitt perspektiv. Vissa människor är grönsaker, sa han.

Vi gick till Ekströms kontor. Där stod tio unga, till synes friska människor, på rad. De var alldeles blanka i ansiktet. De har rena brottsregister, sa Ekström. Självklart, sa jag. Det blev tyst. Jag fick harkla för att få Ekström att förstå att jag behövde vara ifred till inspektionen. Han gick. Jag började gå igenom dem en efter en. Först kände jag på deras käklinjer, för att se att de låg där de skulle. När jag ändå var i munområdet, passade jag också på att inspektera tänderna. De med alltför rotfyllda käftar bad jag att omedelbart lämna rummet. Sedan rörde jag mig nedåt, mot deras halsar, som jag tog ett lätt stryptag runt. De som av rädsla spärrade upp sina ögon, fick också lämna rummet. Slutligen var där bara två kvar. Båda var långa och såg starka ut. Jag beordrade dem att slåss. De kavlade upp sina ärmar. Matchen var mycket jämn. De använde allt de fann i omgivningen som vapen. Tangentbordet till Ekströms dator, stolar, häftapparaten på skrivbordet. Så småningom låg den ena alldeles nedblodad på golvet. Jag utropade den andra till min assistent.

Ekström bjöd oss på lunch i personalrummet. Vi åt potatisplättar med fläsk och lingonsylt. Jag sa åt assistenten att sluta smacka så förbannat. Kanske borde jag ha valt den andra, tänkte jag samtidigt som Ekström gav oss mer detaljer kring foldern. Stämningen ska vara gedigen, sa han. Patientobjekt och vårdobjekt ska se ut att ha största möjliga förtroende till varandra. Kanske kan de skaka hand. Jag nickade och assistenten förde anteckningar. Ekström frågade om jag hade goda kunskaper i att få folk att le på bild. Jag svarade med att göra en grotesk min, som Ekström skrattade gott åt. Sedan gjorde han återigen sitt läte, men den här gången viskandes, som om vi inte skulle höra fastän vi satt mittemot: ja! ja! ja!

III.

Det slog mig att Ekström inte hade någon vit rock på sig, utan en välskräddad kostym. Det verkade inte som att han var läkare. Jag frågade honom var han hade köpt den, vad det var för märke. Företagshemligheter, svarade han med ett leende. Jag nickade förstående, och föreslog att fotografera honom i den utanför på parkeringsplatsen. Kanske vid hans bil. Ekström sken upp av glädje. Kan jag ta med mig några sjuksköterskor? frågade han. Jag svarade att det gick alldeles utmärkt.

Jag räckte väskan med mina teleobjektiv till assistenten, med en viss tvekan. Jag hade ännu inte vant mig vid gestalten. Vi gick ut till parkeringsplatsen tillsammans med fyra unga sjuksköterskor. Ekströms bil var silverkromad. En snygg, strömlinjeformad sportmodell. Han la armarna i kors. Sjuksköterskorna stod runt honom, och nära. Två stod bredvid honom och två satt på huk. Alla hade minst en hand någonstans på hans kropp. Kanske skulle det här kunna bli omslaget. Det var definitivt ett alternativ. Allt kändes väldigt bra. Efter en halvtimmes plåtande ville Ekström se hur det blev. Jag visade honom bilderna i kameran. Han spottade på marken och blev alldeles röd i ansiktet. Jag ser ju ut som en gubbe, sa han med fradga i munnen. Jag lugnade honom och sa som det var, att allt kunde ordnas i datorn. Ekström ville se det omedelbart. Vi gick in, och jag överförde bilderna till min dator. Jag öppnade retuscheringsprogrammet, och visade hur effektivt jag kunde sudda bort allt det ålderdomliga. Framtiden är här, utropade Ekström euforiskt.

Vi fick sova i Ekströms lägenhet. Den var inte stor, två rum, och låg ovanför en pizzeria. Det märktes i lägenheten. Gamla pizzakartonger var det enda spåret av mat. Jag hade inte förväntat mig att Ekström skulle bo i en ungkarlslägenhet, utan snarare i en ordentlig villa med en altan, en fru, några barn och en hund. Kanske också ett fint gästrum med hyacinter i en blomkruka på nattduksbordet. Istället fällde Ekström ut en bäddsoffa. Vilken praktisk anordning, sa jag och fotograferade den. Han såg glad ut när jag gjorde det. Vi tog en öl från hans kyl och pratade lite om livet innan vi gick och la oss. Ekström sa att han väntade på den rätte.

Jag låg skavfötters med min assistent, och frågade vad den tyckte om Ekström. Är du förvånad över att Ekström bor på det här sättet, sa jag. Att han inte har familj, trots sin samhällsposition. Assistenten nickade.

Jag somnade gott. Jag drömde om bilder.

IV.

Jag handplockade den sjuksköterska som såg piggast ut, och bad henne leda mig till den patient som precis höll på att bli frisk. Sedan beordrade jag sjuksköterskan att skaka patientens hand – vilket hon lydigt gjorde – och fotografiet togs. Jag fortsatte på detta vis. Vissa patienter var inte lika samarbetsvilliga som andra. De vägrade bli fotograferade och såg sura ut om jag ändå gjorde det, trots min groteska min. Som tur var så hade de ryggar som de ibland vände mot mig. Då kunde jag fotografera utan problem. Enligt Ekström var dock den andra sidan att föredra. Den såg betydligt mer förtroendeingivande ut. Jag förstod hur han tänkte. Han var en praktisk människa.

Förutom patienterna fanns det läkare och sjuksköterskor som var besvärliga att ha och göra med. De ansåg det vara något slags intrång, när jag behövde fotografera hur de undersökte patienter. De verkade inte förstå att jag behövde extrema närbilder. Jag vill fånga en kroppslighet, sa jag. Det bet inte. Ekström fick säga åt dem på skarpen. Jag blev allt mer imponerad av honom. Assistenten var också en god tillgång. Den trevade till en början, men lärde sig snabbt. Jag började bli bekväm med att den höll i mina teleobjektiv. Jag sa att när du räcker mig objektiven så snabbt att jag inte ens märker att du är där, då får du välja din favoritsiffra som tilltalsnamn. Jag tror att det sporrade assistenten. Efter några timmar fick den namnet 36.

Efter halva veckan hade jag tagit tusen bilder. För att fira det tog Ekström oss till pizzerian. Han åt en hawaii. Jag åt en vesuvio. Jag minns inte vad 36 åt. Vi pratade mer om livet. Jag föreslog att jag kunde bli Ekströms bröllopsfotograf när han väl hittade den rätte, till ett mycket reducerat pris. Jag ser dig som en bror, sa han plötsligt, och fick tårar i ögonen. Jag zoomade in och fotograferade dem. Sedan fotograferade jag servitrisen när hon plockade bort våra tallrikar.

Arbetet fortsatte. De flesta i personalen hade slutat hälsa på mig i korridorerna. Det spelade ingen roll. Jag blev allt mer säker på att de var avundsjuka på min goda relation med Ekström, snarare än irriterade på mitt fotograferande. Att undertrycka känslor på det viset, var ingenting som krokusblomningar någonsin gjorde. Jag skulle definitivt återvända till Hedemora efter uppdraget, tänkte jag. 36 däremot, verkade ha fått någon slags kontakt med receptionisten. De småpratade när vi gick förbi, vilket gjorde 36 långsammare. Nu får du välja, sa jag till sist. Jag eller receptionisten.

Nästa dag vaknade jag upp ensam i bäddsoffan.

V.

Typiskt assistenter, sa Ekström när jag berättade. Vi åt frukost på pizzerian.  Assistenter är som kvinnor, fortsatte han. De bara drar. Man ska aldrig komma för nära en assistent. Jag litar på dig, det vet du, men jag har verkligen varit tveksam till det där med siffrorna.

Självklart hade han rätt. Det hade varit ett misstag att låta assistenten döpas. Det hade även varit ett misstag att låta den välja emellan mig och receptionisten. Givetvis borde jag bara ha förbjudit dem att prata. Ändå brydde jag mig inte nämnvärt om att den var borta. Det enda som fanns i mina tankar var faktumet att jag behövde ta minst tvåtusen bilder till för att bli nöjd. De sista dagarna skulle alltså kräva en vansinnig produktivitet. Det fanns också något som lockade med tanken att behöva göra allt på egen hand. Ingen hjälp utifrån. Inga assistenter. Inga kvinnor. Bara blod. Allt skulle dessutom vara betydligt svårare nu jämfört med de tidigare dagarna. Hela personalen, och de flesta patienter, avskydde mig vid det här laget. Att få dem att le skulle kräva groteska grimaser bortom allt förstånd. Jag hade också märkt att somliga läkare och patienter medvetet såg till att sabotera mina bilder. De kunde börja springa runt i rummet så att det inte blev någon som helst skärpa, eller släcka lamporna och förstöra ljuset. Att tampas med detta och samtidigt släpa på flera kilos utrustning var utmaningen jag länge väntat på.

Eldprovet inleddes. Jag tog inga raster, inte ens för lunch. Jag slet som ett djur. Ekström älskade att se mig arbeta. Han beundrade min driftighet, sa han. Han fick en strålande idé. En till fotograf skulle anlitas, som skulle fotografera mig. Det skulle kunna bli ett komplement: en slags bakom kulisserna-folder. Jag tyckte det lät väldigt intressant. Ekström ringde ett samtal, och nästa dag kom den nya fotografen. Han introducerade sig som Hasse och började följa mig hack i häl, var ständigt steget bakom och fotograferade mig oavbrutet. Jag var så upptagen av mitt eget uppdrag att jag inte ens märkte honom.

Jag och Hasse delade bäddsoffa. Han var något yngre än jag, och vi hade en hel del gemensamt. På kvällarna roade vi oss genom att fotografera Ekström i sin lägenhet. Bildserierna fick namn som ”Ekström äter pizza”, ”Ekström tittar på TV”, ”Ekström tar en öl från kylen”. Vi var en enda stor familj.

VI.

Veckan var över. Den sista natten satt vi alla tre och gick igenom bilderna. Jag hade överträffat mig själv och totalt sett tagit femtusen stycken. Varenda vrå av vårdcentralen var finkammad, och varje synligt födelsemärke på personalen var dokumenterat. Även Hasses fotografier var i en klass för sig. Förutom att föreställa mig och mitt svettiga ansikte, hade bilderna på ett väldigt sofistikerat vis fångat hur hatad och motarbetat jag varit under fotograferingen. Det var en berättelse om att ta stora risker, om självuppoffring, hängivelse, stordåd och erövring, och skulle bli en utmärkt bilaga till den ursprungliga foldern. Tyvärr skulle varje folder endast rymma tio bilder. Att reducera materialet så pass var oerhört svårt. Det dröjde tills att solen gick upp innan vi kom överens, men då såg det mycket bra ut. Ekström gjorde sitt läte: ja! ja! ja!  

Vi drack oss fulla på pizzerian. Jag var alldeles för berusad för att fotografera, och minns därför ingenting från kvällen.

Nästa dag var jag tvungen att återvända till Hedemora. Hasse skulle åt andra hållet för att fotografera Stockholm från en luftballong. Ekström skulle ner till Polen och överse hur foldern blev behandlad på tryckeriet. Bilderna av vårt avsked på centralstationen blev väldigt bra. Ekströms tårar krävde knappt någon zoom. 

nio dikter

Ladda ner som pdf här.

konvektionsströmmar vid rumsuppvärmning I - X

I.

Det började bli vinter och kallt i rummet. Det var därför vi vred upp elementet. Bara några grader, det var allt vi vred. Sen gick jag ner till tvättstugan, och när jag kom tillbaka så stod han där, mittemot dig. Han verkade ha krupit in från ventilen, via ventilationssystemet. Han var normalstor, och hur han fått plats i det trånga utrymmet hade jag ingen aning om. Han var din gamla rektor, från mellanstadiet. Han hade jadefärgade pupiller. En pullover i kashmir. Cargobyxor. I ansiktet såg han stel ut. I håret hade han damm. Det fanns många frågor att ställa, men jag valde att avvakta. Väntade på vad du skulle säga till honom. Om din ton skulle vara vänlig, skrämd eller hotfull. Om du omedelbart skulle hävda din integritet. Men ni bara såg på varandra. Du sa ingenting. Inte din mellanstadierektor heller. Det var tyst i flera minuter. Till sist tog jag ordet.

–      Kaffe?

Jag gick till köket och satte på varmvatten. Jag försökte lyssna om det nu skulle hända någonting, när jag lämnat rummet. Men det var fortfarande helt tyst. Jag hörde endast ett prassel. Kanske var det din mellanstadierektor som kliade sig på låret.

Jag kom tillbaka med kaffe och några skorpor på en bricka. Ni stod kvar precis där ni hade stått, och såg på varandra precis som ni hade sett. Det var konstigt, för ni hade inga känslor i ansiktet. Vi satte oss på golvet och fikade i tystnad. Den gamla rektorn sörplade på kaffet. Då och då doppade han skorpan i det. När kaffet var slut, reste han sig. Han klättrade upp på en stol som stod längs väggen och började trycka sig in i den lilla ventilationsventilen. Det var helt makalöst att se hans kroppshydda pressa sig igenom den lilla rektangeln i väggen. Till sist var han helt försvunnen. Det enda som fanns kvar var några dammkorn som virvlade runt i rummet.

–      Vilken trevlig vaktmästare, sa du.

II.

Elementet hade slutat fungera. Du påstod att det var vårt eget fel, att vi hade varit övermodiga. Men vi hade ju bara vridit upp det några grader.

–      Ring vaktmästaren, sa du.

Jag ringde. Det var första gången jag hörde hans röst. Han lät ungefär som jag mindes att rektorer brukade låta. Eller så minns jag inte hur han lät. Jag minns inte vad han sa.

III.

På onsdag eftermiddag kom han utkrypandes från ventilen. Det var lika makalöst att se som sist. Du var inte hemma. Den här gången hade jag ännu fler frågor att ställa. Jag visade honom elementet först. Han böjde sig ned och vred på termostaten. Han hade fortfarande inte sagt ett ord. Bara nickat när vi hälsat. Jag ville att han skulle säga någonting.

–      Kaffe? Frågade jag.

Han nickade. Jag gick till köket och satte på varmvatten. Jag försökte lyssna till om det nu skulle hända någonting, när jag lämnat rummet. Men det var fortfarande helt tyst. Jag hörde endast ett gnissel. Kanske var det din mellanstadierektor som smekte rören. När jag kom tillbaka var han försvunnen. Från elementet strömmade värme.

IV.

Vi svettades. Man var tvungen att sova helt naken, och utan något som helst täcke. Man vaknade flera gånger av att hettan höll om ens hals. Vi hade en tillbringare vatten vid sängen som vi behövde fylla på flera gånger per natt. Vi drack som besatta. Ibland tömde du den i en enda stor klunk. Jag gillade inte hur du såg ut i ansiktet när du gjorde det. Det kändes inte alls bra. Jag bad dig dricka långsammare. Ibland lyssnade du, ibland inte. Allt var oberäkneligt. Vi öppnade fönstret så ofta vi kunde. Där utanför såg vi honom ibland, han skottade snö och saltade asfalt.

Vi behövde ringa honom, justera elementet. Men ingen av oss ringde. Vi pratade till och med om det. Varför är det ingen av oss som ringer? frågade vi varandra, flera gånger om dagen. Varken du eller jag hade något svar på frågan. Det var därför vi fortsatte att ställa den. Sakta men säkert blev det allt vi sa till varandra, i det kvava, fuktiga rummet som doftade fränt. I den outhärdliga hettan fanns ingenting annat att tala om, ingenting som uppehöll oss förutom det orimliga icke-ringandet:

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

–      Varför är det ingen av oss som ringer?

V.

Vi kunde inte längre vistas i samma rum. Jag spenderade allt mer tid i köket, där det var svalt så länge man undvek att använda ugnen eller spisplattorna. Du höll dig inlåst på toaletten. Så fort vi var tvungna att korsa varandra, som när jag behövde använda toaletten eller du ta någonting från köket, fastnade vi i samma mönster. Vi kunde stå i timmar och maniskt rabbla Frågan till varandra. Ibland skrattade vi samtidigt. Oftast grät vi. Efteråt var man helt utmattad, och ville aldrig se den andre igen.    

VI.

En dag var du borta. Du lämnade ingen lapp.

VII.

Jag vankade av och an i lägenheten. Jag saknade dig. Jag sov numera på köksbordet, och hade helt slutat vistas i rummet. Sist jag varit där, hade jag sett hur några böcker som jag travat på fönsterbrädet ovanför elementet fått böjda pärmar av värmen. Jag brydde mig inte. Det kändes helt orimligt att öppna en bok. Det kändes helt orimligt att överhuvudtaget använda språket. Det enda som kändes rimligt att använda var frasen varför är det ingen av oss som ringer? och det var inte språk. Det var kött.

VIII.

Jag slutade använda mina ben. Det var snarare som att jag krälade mig fram emellan stationerna köket - hallen - toaletten. Jag började undra om det var så att jag var en ödla. Om det var så att alla var ödlor. Det hade förklarat hur den gamla rektorn kunde röra sig i ventilationsutrymmet. Det hade också förklarat varför varken jag eller du kunnat ringa till honom. Ödlor har inte tillräckligt med händer för att ringa. Eller tillräckligt med språk. Jag kände mig lättad av insikten, men samtidigt förtvivlad. Det fanns ju ingen jag kunde prata om denna upplevelse med: denna upplevelse av att vara ödla.

Jag bestämde mig för att klättra in i ventilen. 

IX.

Det var trångt. Ventilen var mindre än mitt huvud. Jag försökte ändå trycka mig igenom den, men stod bara och hamrade med pannan. Jag tog en smärtstillande tablett för att orka fortsätta. Det lindrade smärtan, men hettan var fortfarande lika tryckande. Blodet kokade. Jag kom ingen vart. Jag bankade och bankade. Ventilen var stängd. Jag ropade efter din mellanstadierektor. Jag ropade efter dig.

Plötsligt var allt mörkt och litet. Jag hade damm i näsan. Jag hade lyckats. Min kropp hade tryckts igenom den ynkliga ventilen. Jag krälade mig mot ljuset. Det var en lång raksträcka dit. Till ljuset.

X.

Han rörde inte en min när jag krälade ut från hans ventil. Han såg precis lika stel ut i ansiktet som tidigare. Jag fick knappt någon uppmärksamhet alls.

Hans kontor såg ut som vilken mellanstadierektors kontor som helst. Han satt på en kontorsstol med mintgrön dyna, framför en PC från 2003. Bakom honom stod en bokhylla. Ordet pedagogik fanns med i varje titel. Ordet administration fanns med i varje undertitel. Det fanns en grå matta på golvet. Gredelina gardiner.  En stol jag också kunde sitta på. Jag minns inte hur resten såg ut.

Jag satt på stolen och såg på honom. Det fanns så mycket jag ville säga, men jag valde att avvakta. Väntade på vad han skulle säga till mig. Om hans ton skulle vara vänlig, skrämd eller hotfull. Om han omedelbart skulle hävda sin integritet. Men han sa ingenting. Han såg bara på skärmen, och knappade då och då in någonting på tangentbordet. Det var tyst i flera minuter. Till sist tog jag ordet:

– Kaffe?

jag blev förvirrad i affären

Jag blev förvirrad i affären. Det kändes, när jag stod där framför några konservburkar med tomat i, som om jag inte hade någon som helst aning om var jag befann mig. Affärens anonyma, vitskimrande belysning verkade helt overklig, och människorna såg ut att vara klädda som detektiver i en amerikansk serietidning från 50-talet. Matvaror stod radade som tegelstensbrickor, i sällskap av etiketter med omöjliga bokstavskombinationer som HEINZ. När jag till sist insåg att jag var i en affär, blev saken ändå inte klarare. Vad gjorde jag då där? Jag hade ingen aning om hur eller varför jag kommit dit, om det fanns någonting som jag tänkt köpa, eller om jag bara planlöst irrat mig fram till denna position.

Jag tänkte: är jag bara en maskin som har en mekanisk vardag? Hur skulle jag annars kunna glömma anledningen till varför jag befinner mig här?

Jag blev yr, illamående. Jag förstod inte vad klockan var. Jag försökte stabilisera kroppen, hålla den som den brukade hållas, det vill säga upprätt. Men det var svårt – jag kunde knappt urskilja vad som var golvet och vad som var mina ben, och någonting höll på att hända med min syn. Allt sammanblandades till en skakig sörja.

Serietidningsdetektiverna gick förbi med jämna mellanrum. De flesta hade långa rockar, hattar, någon romantiskt skuren kavaj. Jag stod mitt i en smal gång, och blev då och då tillknuffad. Jag undvek att se någon i ögonen och försökte fixera blicken på purjolökarna en bit bort. Jag minns att jag då tänkte: är det kanske därför jag befinner mig i denna affär? För att handla purjolök? Kan denna mardrömslika situation ha dragits igång av något så simpelt? Nej, det är inte möjligt. Det måste ha varit så att jag var här för att handla rysk kaviar, eller något annat storslaget. Men jag var ju inte alls storslagen, jag var helt förvirrad. Mitt i affären. Och nu hade jag nog stått paralyserad ganska länge, så jag gick och plockade upp en av purjolökarna för att inte se misstänksam ut. Luktade lite på bladen, såg intresserad ut. Försökte bevisa att jag verkligen uppskattade att handla grönsaker. Men jag hade ingen aning. Jag visste inte alls vad jag höll på med. Varför var jag i affären? Och vad skulle jag med purjolök till? Jag hade väl aldrig gillat purjolök. Eller?

Det hela blev allt mer förvirrande. Vid det här laget förstod jag inte ens vad jag tänkte. Synen blev allt sämre och serietidningsdetektiverna började långsamt blanda ihop sig med rummet. Jag kunde snart inte urskilja de flesta av dem från frysdisken. Paniken spred sig våldsamt i min kropp och jag fick en omedelbar impuls att ringa till 112. Men det här var ingen nödsituation. Det var en öde situation. Det var en normal situation. Det var en situation. Jag, helt vilse i affären. Med en purjolök som vapendragare. Jag kände att det hela började likna en fars, vilket var riktigt pinsamt. Skulle jag vara någon slags misslyckad stormarknadsriddare? Eller var humorn lägre än så – var det så att jag inte ens hade byxor på mig? Kanske var det därför allt kändes så märkligt: för att jag glömt mina byxor. Något skäl måste ju ha funnits, för att det skulle kännas som det kändes. I alla fall om det nu var en fars.

I mitt oroliga tillstånd riktade jag plötsligt blicken mot taket, och huvudet utbrast: jag ber till Gud att det inte blir en fars. Jag ber till Gud att jag har byxor på mig. Att situationen ska stabiliseras. Att Gud ska vägleda mig ut från affären, eller åtminstone ge mig en ledtråd om varför jag befinner mig här. Men jag förstod inte varför jag blivit så drastisk. Inte hade väl jag trott på Gud, innan jag hamnade i den här affären. Hade den gjort mig religiös? Var det kanske därför jag gått till denna affär – för att få andlig vägledning? Vilket mirakel i sådana fall, för då hade ju projektet lyckats, jag hade blivit frälst. Men av vad? Skulle andlig vägledning verkligen vara såhär förvirrande?

Jag blev omsluten av ett totalt mörker. Nej. Detta var ingen religiös upplevelse. Jag kunde knappt se mina egna händer framför mig, och en märklig sång skvalade från högtalare i taket, det var en robot som sjöng om hjärtats obönhörliga ensamhet. Jag insåg i det läget att det inte fanns någon annan att lita på än mig själv. Jag var trots allt den enda inblandade.

Jag skred till handling. Vad skulle annars finnas att skrida till? Jag var ju i en affär. Jag hade purjolöken i famnen, så jag valde av praktiska skäl att skrida med den. Det låg också en hög tomater intill, och jag plockade även med mig en sådan. Jag kände då, att nu när jag ändå var mitt uppe i detta handlande, varför inte bunkra upp inför helgen? Handla ett fint stycke kött, kanske en påse chips. Plötsligt slog det mig: det var därför jag hade tagit mig till affären! För att njuta av livets goda, lyxa till det med en physalis på kladdkakan. Frågan var bara var i affären alla dessa produkter fanns. För mig, som var så förvirrad, var det omöjligt att veta. Om jag inte ens kunde hitta mig själv, hur skulle jag kunna hitta till ryggbiffen? Jag skulle kunna fråga någon. Men jag hade en obehaglig känsla av att jag inte kunde tala. Jag mindes inte hur min röst lät, om jag ens hade haft någon. Var jag stum? Eller bara så anonym att inte ens helgmyset visste vem jag var?

En bit bort såg jag en skepnad – den första som inte verkade vara en serietidningsdetektiv. Skepnaden var istället klädd som om den vore programledare för ett barnprogram – i keps, röd tröja med små vita rutor och röda byxor. Den hade en vagn, fylld med tonfiskburkar, som den staplade på en hylla som också var fylld med tonfiskburkar. Jag förstod snart att barnprogramledaren arbetade på affären, och blev genast oerhört nervös. För tänk om det var så att jag också arbetade på affären? Att jag faktiskt förväntades packa upp varor i detta nu, men istället stått där med en purjolök och en tomat i famnen, jag vet inte hur länge? Kanske var det till och med så att barnprogramledaren var min övervakare, som såg till att arbetet gick rätt till? Hade jag i så fall blivit sedd, där jag stått och varit helt fastfryst?

Om det nu var på det här viset, att jag hade detta jobb, behövde jag kvickt behövde återgå till mina arbetsuppgifter för att inte förlora det. Men vad var mina arbetsuppgifter? Jag hade ju ingen aning. Helst av allt ville jag bara gå fram och fråga, vara ärlig och uppriktig, säga: förlåt, men jag har glömt mina arbetsuppgifter, vad är det jag brukar göra? jag vet hur det låter, men jag kan kompensera för allt, berätta bara vad mina arbetsuppgifter är så ska jag återuppta dem, jag kan arbeta hela veckan, berätta bara vem jag är, varför jag är här, vad den här affären heter, hur länge jag har jobbat här, om jag verkar trivas med mitt liv, om jag får det jag behöver, snälla barnprogramsledarövervakare berätta vad jag ska göra, hur jag ska handla!

I brist på bättre, eller bara i ren desperation, började jag omplacera tomaterna, lägga dem lite fint, utifall att övervakaren övervakade mig – men alla rullade bara ner på golvet, jag kunde inte navigera mina händer i luften, eller ordentligt greppa tag i någonting. En serietidningsdetektiv som tydligen stod intill, vilket jag inte ens märkt, böjde sig ned, plockade upp några av tomaterna, och såg mig i ansiktet. Den hade en kravatt, jag förstod inte varför den hade det, var det fest i affären? Fest med kravatt-tema? Maskerad? Det hade varit goda nyheter, för fest sker utanför arbetstid, och om det dessutom vore en maskerad skulle barnprogramledaren naturligtvis bara vara utklädd till övervakare. Mitt dagsuppehälle skulle alltså inte vara i fara. Men samtidigt skulle allt åter igen ha blivit farsartat, eftersom jag var den enda i samlingen som saknade utklädnad. Hade jag ens någon hud? Hur tråkig måste jag inte ha sett ut, om jag stod där och var helt genomskinlig? Jag undrade om det, förutom matvaror, fanns några kläder i affären. Kunde jag bara hitta något passande, kanske en kravatt, skulle situationen stabiliseras och jag skulle dessutom kunna delta i festligheterna. Men kravattmannen var nu spårlöst försvunnen. Samma sak gällde övervakaren. Jag kunde inte fråga någon av dem om var de skaffat sin utstyrslar.  Jag var åter igen ensam, och förbannade mig själv, tänkte: varför envisas jag med att räkna med de andra? Det är ingen annan än jag som deltar i det här.

Det började kännas som om jag skulle vara kvar i affären för evigt. Som om mitt liv var dömt att fortgå i denna grönsaksavdelning, fram tills att min kropp förmultnade, kondenserade och förevigades i gipsväggarna. Min syn var fortfarande usel. Nära till hands fanns en ställning, som såg ut som som ett träd där varje gren var en rulle med genomskinliga plastpåsar. Jag plockade en av dem. Kanske skulle jag trä den över huvudet. Kanske var detta en tragedi. Då skulle jag åtminstone dö med byxor på. Men jag ville inte dö – det kändes som om det fanns något före detta, som om det fanns något efter detta. Samtidigt kanske allt det var en illusion. Tänk om det var så att jag föddes här, i affären. Tänk om det varken var tragedi eller fars, utan en skapelseberättelse. Att jag föddes såhär förvirrad. Att det alltid varit såhär, men att jag glömt för att jag varit förvirrad. Att det alltid skulle vara såhär. Förvirrat. Var hela skapelsen förvirrad? Jag mådde illa av tanken: jag hade kunnat kräkas ner grönsakerna framför mig, men jag lät bli, det hade sett så förvirrat ut – jag höll mig fast i plastpåseträdet för att inte ramla, allt runtomkring mig snurrade, och den där sången höll fortfarande på – skulle den aldrig ta slut, skulle det aldrig ta slut?

Så tog det slut. Jag var tillbaka. Det bara kom, som en blixt. Jag mindes att jag hette Pär. Att jag var en gymnasielärare. Att jag var på Willys. Att jag skulle handla köttfärs, lök, mjölk och toalettpapper. Att jag bodde i Stora mossen, ett stenkast därifrån.

Förvirringen var bruten. Situationen stabiliserad.

lunchrestaurang

Scen: Lunchrestaurang. De sitter mittemot varandra. Apatiskt.
De har neutrala, anonyma kläder. De har just ätit fisk.

– Jag känner mig så ensam.

– Fast jag är ju här.

– Fast du är ju också ensam.

– Just det.

– I och för sig. Möblerna.

– Vi har sällskap av möbler.

– Och väggen. Hej väggen!

– Det är synd att den aldrig svarar.

– Man vänjer sig. Min TV svarar aldrig heller.

–På TV är de aldrig ensamma.

– Jo, det har jag sett.

–Jaså?

– Ja, de där hallåorna, de är ensamma. Fast de pratar som om de inte vore det, ser en i ögonen och allt.

– Är det kanske så man ska göra?

– Jag tror det. Ja jag tror de är något på spåren. De är väl utbildade och så.

– Prova att se in i mina ögon.

– OK. Ska jag presentera ett program också?

– Om du kan.

–Vilket?

– Vad som helst.

– Nej, jag vet inte. Jag är inte utbildad.

– OK, vi struntar i det.

– I allt?

– Nej, bara i ögonen. Rummet ska vi inte strunta i. Eller väggen.

– Tänkte väl.

– Väggen struntar i allt. Om vi struntar i den, kommer allt förintas i en storm av strunt.

– Hur vet du det?

– Jag gissar bara. Eller nej, de sa det på TV. Det vore olyckligt hursomhelst.

– Ja, tänk vad många som skulle bli arbetslösa.

– Och ensamma.

– Ja det vore hemskt.

(Paus.)

– Jag har i och för sig rivit en vägg. Fast bara en gång.

– Vad hände då?

– Ja, ingen blev ju arbetslös. Snarare tvärtom, det skapade arbete. Det var när jag skulle renovera min lägenhet. Rev väggen mellan vardagsrummet och köket. Strunta i väggen! sa mäklaren. Ja, så då gjorde jag det. Eller, det kom en snickare och rev den.

– Blev det bra?

– Jag vet inte. Jag tror det. Jag tror det blev luftigare.

– Det är som han på TV. Han vad heter han.

– Martin Timell.

– Just det. Är han ensam?

– Ja, det är han. Fast han lagar ju saker. Fixar.

– Är det kanske så man ska göra?

– Jag tror det. Jag tror han är något på spåren. Han är väl utbildad och så.

– Min stol vickar. Prova att laga den.

– OK. Ska jag titta in i kameran och kommentera vad jag håller på med också?

– Om du kan.

– Vad ska jag säga då?

– Någonting om att du fixar.

– Men vad?

– Jag vet inte.

– Äsch, inte jag heller. Vi struntar i det.

– I allt?

– Nej, bara i stolen. Rummet ska vi inte strunta i. Eller väggen.

– Tänkte väl.

– Mm.

(Paus.)

– Hur smakade fisken?

– Gott, tror jag.

– OK.

– Din då?

– Vet inte. Fisk.

– Är fiskar ensamma?

– Nej de simmar i stim. Det såg jag på TV. På ett sånt där naturprogram. 

– Är det kanske så man ska göra?

– Simma? Kanske. Jag vet inte.

– Är de utbildade?

– Fiskarna? Vet inte. Kanske. Inte i vanlig skola såklart. Men duktiga på att simma är de.

– Synd att vi inomhus. Och på land. Går inte att prova.

– Nej. Det är rummets och väggarnas fel alltihop.

– Ska vi inte strunta i dem då?

(Paus.)

– Vadå, i rummet och väggen?

– Ja.

– Är du galen?

– Nej, men vadå. Varför inte?

– Det räcker väl med att gå till en simhall.

– Det skulle väl inte vara samma sak.

– Skärp dig. Nu pratar du som om du vore utbildad.

– Gör jag?

– Ja.

– Man ska hursomhelst inte gå till simhallen efter att man ätit, man får kramp.

– Får man?

– Ja, jag såg det på TV. På det där fråga doktorn.

– Är doktorn ensam?

– Nej, doktorn har sällskap. Av en annan doktor tror jag. De är två doktorer.

– Men doktorerna är såklart utbildade.

– Ja precis.

– Är det kanske så man ska göra?

– Vadå?

– Utbilda sig.

– Jag vet inte. Prova. Lär mig någonting.

– Vad ska jag lära dig?

– Vad som helst.

– Men om vad?

– Säg någonting bara. Säg någonting.

– Den är fin den här restaurangen.

– Det är den. Fast det visste jag redan.

– Jaha.

– Kanske måste man vara utbildad för att utbilda.

– Det låter rimligt.

– Ska vi strunta i det då?

– Vi struntar i det.

– I allt?

– Nej, bara i utbildandet. Rummet ska vi inte strunta i. Eller väggen.

– Tänkte väl.

(Paus.)

– Den är fin den här restaurangen.

– Ja den är fin.

(De ställer sig upp. Smeker stolarna, smeker bordet.) 

– Bra möbler.

– Bra möbler.    

(De tar tag i bordet och välter det.) 

– Och det finns fisk.

– Det finns fisk.

(De reser sig upp, plockar upp stolarna som de suttit på och börjar röra sig ut från scenen, bärandes sina stolar.)         

– Det finns verkligen. Fisk. 

(De lämnar scenen och tar stolarna med sig.)

soptunna

Det låg ett batteri i soptunnan idag, men det fick ändå inte soptunnan att fungera.

jag åkte hiss idag

Jag åkte hiss idag. Det är det jag har att berätta, så jag tänker berätta det ordentligt. Vad det var för hiss? Jag hade bråttom, så jag minns inte riktigt var det var för modell, minns inte ens hur knapparna såg ut. Jag minns att själva hissen var grå, men det är de flesta hissar. Jag blandar säkert ihop den med en annan hiss. Det är lätt att blanda ihop alla dessa hissar. Jag ska försöka vara mer specifik: hissen hörde till ett tiovåningshus. Jag antar att det fanns tolv knappar: en för varje våning, en för nödsignal samt en för källare. Jag minns inte exakt. Det är möjligt att det fanns elva knappar, att man var tvungen att ta trappen ner till källaren. Eller att det fanns en fjortonde knapp som gjorde någonting annat, till exempel manuell dörröppning. Jag ångrar att jag inte undersökte saken närmare.

Jag minns att jag tryckte på våning 9. Det var dit jag skulle. Jag tror dessutom att någonting hände med knappen när jag tryckte på den. Det tändes en lampa av något slag. Gult ljus? Jag förstod hursomhelst att jag hade tryckt rätt, när jag såg att det var nummer 9 som lyste. Detta minns jag stillade den oro och stress jag vet att jag kände – jag var försenad, jag var svettig, men jag tryckte åtminstone på rätt knapp. Det är skönt, när den känslan infinner sig. Att man trots allt detta som omger en kan överleva och triumfera. Mot alla odds kan jag hantera denna hiss, tänker man.

Pling? Eller hur lät det – zing? Ding? Varm var den i alla fall, tonen, och så slöts dörren. Sen kom rösten. Jag har hört den flera gånger, bland annat på vissa tåg… jag vet inte vem det är. Det är en kvinnlig röst. Hon låter som en maskin, men jag vet att hon finns. Hon säger först: dörr stängs. Sedan säger hon: hissen är på väg upp, och hon talar sanning – hissen är på väg upp. Jag borde ha tagit kontakt med henne. Hon skulle kunnat vägleda mig till konstruktörerna av hissen, som säkert skulle kunna ge mig någon slags detaljerad instruktionsmanual så att jag kunde beskriva hissen med rätt kunskap och ordförråd, bit för bit – och då berätta en storslagen historia om muttrar, stålband, inground-hydrauliska konstruktioner och motviktslösa lintrummor istället för dessa vaga minnesbilder av lyslampor.     

Nu blir det tydligare. Där fanns en spegel. Jag minns att den var ovanligt stor. Det var en fin spegel, tror jag. Har svårt att minnas exakt. Blank? Säkert en del smutsiga stänk här och var – så blir det väl med hisspeglar. Annars reflekterades inte någonting särskilt, ingenting nämnvärt… eller, ja – jag var ju där, såklart. Och väggen jag stod lutad mot. Om det nu räknas som en reflektion.

Hur det kändes när hissen åkte: jag vet inte. Det är ju alltid ett ryck i början, när hissar lyfter, så jag antar att det var det nu också. Hur kraftigt det här rycket var, det kan jag inte redogöra närmare kring. Att spekulera kring den fysisk-jordiska gravitationens krafter är vatten på tok för djupt, även för en erfaren drunknare som mig. Men just det där inledande rycket är en så allmängiltig hiss-företeelse att jag borde kunna säga att det fanns ett. Trots att jag inte minns det. Samma sak gäller det surrande ljudet i bakgrunden – i väldigt gamla hissar är det kanske mer åt det knarriga hållet, men detta var inte en alltför gammal hiss. Om det var ett högljutt surrande vet jag såklart inte. Men det låg nog som en matta i utrymmet, förmodligen ganska dovt. Det fanns i varje fall ingen hissmusik som skymde ljudet. Det hade jag kommit ihåg. Jag glömmer aldrig hissmusik. Jag brukar ha den spelandes i huvudet flera dagar efteråt.

En incident jag har en tydligare bild av, eftersom det var just en incident, var när den kvinnliga rösten plötsligt sa: våning 6. Jag blev då väldigt orolig och påmindes om mina svettningar: för jag trodde såklart att jag hade tryckt på fel knapp, att jag hade tryckt sexan istället för nian, gjort en helt idiotisk dagisförväxling och på så vis varit helt oförtjänt av den ljuvliga känslan av kontroll och överlevnadsdrift jag tidigare haft. Jag kastade hastigt ett desperat öga på knapparna och såg, till min stora lättnad, att knapp nummer 9 ändå lyste gult. Den sekunden kommer jag att minnas länge. Jag kan till och med berätta hur det kändes genom en visuell bild: en näve knyts och ska precis slå dig i ansiktet, men knogen vecklas ut precis när den ska röra vid din kind och blir istället till en öm smekning.

Jag minns särskilt vad som hände på våning 6. Först, den varma tonen. Sen den kvinnliga rösten: dörr öppnas. Dörren öppnades. Jag förväntade mig en annan människa, och hade gjort mig redo för det hela, valt ut en fläck i väggen att stirra på. Men där stod ingen: trapphuset gapade tomt. Jag vet inte om personen tog trapporna eller gick tillbaka till sin lägenhet. Jag vet inte ens om det var en person. Jag kommer aldrig få veta. Det hela var mycket märkligt. Incidenter som dessa förekommer inte ofta när jag åker hiss. Egentligen så förekommer inte incidenter överhuvudtaget. Trots att det på många sätt var känslomässigt överväldigande är jag glad att det hände, eftersom det tillför en händelse till berättelsen och kanske kompenserar mitt bristfälliga minne vad gäller hissens tekniska specifikationer. Å andra sidan kan det också vara så att denna incident var det som tog bort mitt fokus från själva hissen, och alltså är en av anledningarna till att jag minns så lite av knapparna, av väggarna, av hissens rörelser. I så fall var det inte värt det.

Rösten kom tillbaka. Dörr stängs. Hissen är på väg upp. Tredje gången jag hörde henne, och ändå slog det mig inte att fråga om nummer eller adress till hisskonstruktörerna, till instruktionsmanualen. Eller kan det ha varit så att jag tänkte på det, men var för blyg? Jag minns inte. Hoppas jag var blyg, det är alltid skönt att skylla ifrån sig på en känsla.

Det ryckte till när hissen fortsatte upp. Antar jag. Precis som när den lyfte från första våningen. Däremot måste det ha varit en ojämnare färd den här gången: tidigare hade jag färdats sex våningar, och nu färdades jag tre. Sex våningar utan stopp är nog inte riktigt samma sak som tre. Tre våningar innebär att tidsintervallet mellan startryck och stoppryck är betydligt mindre – alltså måste färden ha upplevts som något mer obekväm, ryckigare. Jag minns inte om den gjorde det, men det känns som ett rimligt antagande, det är trots allt baserat på det man lär sig i skolan och så vidare.  

Nu då? Ja, jag visste väl att jag snart var framme. Hur det kändes? Minns inte. Var kanske lättad över att jag var ensam i hissen och slapp stirra in i den där fläcken på väggen som jag tidigare valt ut. Eller så stirrade jag på fläcken ändå, ibland råkar jag fastna med blicken, särskilt när det gäller fläckar. Vet ej. Gjorde jag något i spegeln? Jag ordnade nog inte mitt hår, det känns inte som om jag ordnar mitt hår. Omöjligt att veta. Skulle gärna vilja säga någonting mer om själva hissen, men det är ju det där med instruktionsmanualen.  

Mitt sista minne är att jag ser ett tuggummi någonstans. Minns inte var. Kan det ha varit på väggen? Eller på golvet? Nej – det var inte ett tuggummi, det var en gammal snus som satt fastklistrad i taket, strax ovanför mitt huvud. Eller var det ett tuggummi? Gulnat och nött var det i alla fall, vad det än var. Äckligt. Jag stirrade på objektet fram tills att rösten sa våning 9. Dörr öppnas och jag klev då ut. Jag gissar att knappen slutade lysa gult, men det var inget jag la märke till.

Det var det jag hade att berätta.

Informationsblad om ansiktets tillstånd, dess formliga och oformliga struktur samt upplösningen av allt som för evigt brukade kallas allt.

Den främsta anledningen till den fallande produktiviteten i dagens samhälle är att många människor upplever sina ansikten vara i upplösningstillstånd. De behöver inte ens se sig själva i spegeln för att känna det längre. Det räcker med en liten ryckning i mungipan, eller, när det är som allra värst, en höjning av ena ögonbrynet, för att påminnas om det vidriga tillståndet ens yttre befinner sig i. Det är därför man, så konsekvent det går, bör undvika att skratta eller se förvånad ut, då dessa känslotillstånd försvårar flykten från ens eget ansikte till den grad att man inte önskar något hellre än att lägga sig ned och aldrig mer utföra någonting. Värst av allt är när skrattet och förvåningen kombineras, som det kan göra när man till exempel ser någon på väg hem från sitt arbete snubbla i en vattenpöl. Det är en rolig och oväntad händelse och man reagerar därefter, men medvetenheten om ens ansiktes förfall kan då bli så outhärdligt att man dräneras på all sin jordliga gravitation och istället börjar flyta omkring bland sina lakan och svettindränkta pyjamasbyxor i kvadraten som man kallar sitt rum. Man kan flyta i timmar, kanske dagar, det är svårt att se vad klockan är när man hamnar i dessa tillstånd. Ibland slumrar man till och drömmer om Döda havet och rymdstationer. Dessa drömmar saknar helt och hållet narrativ, utan består endast av att man befinner sig på de här platserna och flyter. Kanske ser man ett eller annat objekt, en fisk simmar förbi, en spak blänker på instrumentbrädan, men de har ingen koppling till ens situation och ska ignoreras. Ryck alltså inte i spaken, och försök inte samtala med den simmande fisken. Integrering med omgivningen bör undvikas – dess resultat är helt enkelt för oförutsägbart. Risken finns att någonting förvånar en och att ögonbrynet höjs, vilket oundvikligen kommer skicka tillbaka en till fördärvet och bilden av ens sönderfallande ansikte. Drömmen förvandlas då till mardröm, och vad som händer när denna process sätts igång är förödande – mardrömmarna kan nämligen upplevas så verkliga att man helt och hållet glömmer bort att man befinner sig i en dröm. Det enda man tror existerar i världen blir då det Döda havet, den övergivna rymdstationen och de märkliga objekten som påminner en om sitt ansikte. När man till sist vaknar från drömmen och inser att detta hemska scenario inte var verkligt, reagerar man med – just det – glädje och förvåning, ryck i läpp och ögonbryn. Mardrömmens overklighet skapar ansiktets verkliga närvaro. Cirkeln blir lika sluten som den tragiska kvadrat man befinner sig i. Vad kan då göras för att undvika detta flytande, för att glömma sitt ansiktes existens? Förmodligen ligger svaret i en fast grund att stå på, någonting som är beständigt, exempelvis en sten. Gör er alltså av med era sängar och placera en platt, avlång sten i dess ställe. Det kan till en början kännas obekvämt och meningslöst, men så småningom trillar alltid polletten ned, man inser att stenen är det enda neutrala man har och sjunker ner i den, känner det fasta och starka rispa längs sin ryggrad när man vänder och vrider sig i sömnen. Gravitationens gåva kommer åter och drömmarna byter karaktär – nu är man plötsligt i ett källarhål där det inte finns fiskar eller spakar eller objekt överhuvudtaget. Att vakna ur drömmen blir ett nollställt moment där allt är blankt, och inga intryck eller ansikten finns att påminnas om. Dagen blir således lysande och produktiv. Man kanske blir befordrad, eller så sker ingenting och allt är som alltid, det vill säga exemplariskt. Huvudsaken är att inte tänka på ansiktet eller bli nyfiken och integrera med utomstående objekt, förutom de nödvändiga som krävs för att utföra arbetet. Lycka till!

insekt i ögat

jag har en insekt i ögat jag har en insekt i ögat vad ska jag göra åt det vad ska jag göra åt insekten som sitter i ögat ska jag pilla ut den nej det är ingenting som kan pillas ut man måste behandla den med någonting till exempel salva men vadå för salva ja man köper den givetvis på apoteket vilket apotek för det finns ju så många nuförtiden och hur långt är det dit egentligen, hur stort är avståndet härifrån och vad ska jag göra när jag är där, kanske fråga någon i personalen om råd kring vilken salva, kanske du som står där för nu är jag ju på apoteket jag har visst varit det hela tiden då var ju avståndsproblemet löst kan man få lite hjälp av dig eller du jobbar här du där som står där alldeles intill mitt ansikte avståndet kan inte vara längre än några decimeter eller hur
– ja
– kan man få lite salva mot insekter
– vad för typ av insekt
– ögoninsekt
– absolut varsågod ta den här salvan att smörja ögat med och gå nu hem med salvan håll den hårt i handen så att du inte tappar den och lägg för allt i världen inte ifrån den på en parkbänk eller liknande (om du sätter dig för att vila dina ynkliga små stickor till ben som haltar sig fram på asfalten det ser nästintill bedrövligt ut) och se in i mina ögon när jag pratar med dig såja 99 kronor tack kort eller kontant, konto eller kredit, påse eller tar du den i handen jag rekommenderar oftast påse för såna som dig
– hur ofta ska jag smörja det
– vad
– ögat
– så ofta du kan
– det blir svårt
– gå nu

jag går därifrån genom de där dörrarna som jag tycks kunna kontrollera som verkar öppna sig så fort jag ställer mig vid dem och jag tar mig ut på den där sabla asfalten som mina ben haltar sig framåt på det är mitt på dagen och solen står på himlen överallt finns folk i alla åldrar av olika kön och etniciteter det är bra tycker jag att alla får vara här, till och med jag som är så halt och har en insekt i ögat, ja egentligen ligger ju fältet helt öppet jag skulle kunna bli rik och berömd trots min insekt men det har ju såklart med min prestationsnivå att göra och ja kanske borde jag höja den innan jag börjar snacka som om jag redan vore berömd…

det finns korvkiosker längs gatan och en man som spelar dragspel jag håller hårt i påsen med salvan, jag får absolut inte tappa den och jag tänker absolut inte ge mannen med dragspel en peng för då måste jag gräva i fickan och kanske kommer jag i sådana fall behöva båda mina händer för hitta rätt ficka och hålla på och då kanske jag skulle råka ställa ner min påse på den där sabla asfalten och glömma den där men om jag tänker riktigt noggrant så kanske jag inte gör det om jag tänker riktigt noggrant så kanske jag kan fiska upp den där pengen ändå och slänga ner i gamla hatten som han ställt vid sina fötter ja jag är ändå en tänkande människa sådär så jag håller i påsen med den ena handen och letar peng med den andra det går alldeles utmärkt och jag hittar pengen nästan direkt ja jag plockar upp den och efter ett litet kast från min sida ligger den plötsligt i hatten
han slutar plötsligt spela sitt gudfadern-medley och säger
– tack
han fortsätter spela jag står kvar en stund och lyssnar på ungefär två meters avstånd från honom, inte för att han spelar särskilt bra utan för att jag inte riktigt kan minnas hur långt avståndet är till min bostad ja frågan är om jag ens kan minnas var jag har min bostad allt känns en smula suddigt och diffust, och någonting är konstigt med mannens ansikte är det ens ett ansikte? och är inte ljuset här ute väldigt märkligt också nästan gredelint ja förmodligen beror det väl på den där insekten den sitter ju trots allt i ögat ett mycket viktigt organ ett av de viktigaste vi har, många pratar om hjärtat och så vidare men jag har alltid upplevt det som en aning överskattat, andra pratar om lungorna och visst de är väl också viktiga men det är ändå med hjälp ögat som vi bildar vår uppfattning om världen och så vidare

samtidigt som jag tänker på kroppsdelar beslutar jag mig för att försöka ta mig hem trots att jag inte riktigt vet hur
jag lämnar mannen med dragspel och hör ljudet av gudfadern tonas ut bakom min rygg och märker att jag har någonting runt och glänsande i min hand det ser ut som en liten guldpeng, hur kan det komma sig jag kastade den ju i mannens hatt eller hur? ja det måste jag ha gjort han sa ju tack och varför skulle han annars göra det, bara för att jag stod och lyssnade nej det är helt orimligt vem skulle göra någonting sådant han måste vara galen hursomhelst jag går nog vidare och håller kvar den lilla pengen i handen, kanske vore det lämpligt att köpa någonting för den lilla pengen kanske en glass ja en sån där isglass med snurrade färger vad heter dem nu igen twister ja en twister är precis vad jag är sugen på och där ligger pressbyrån jag går åter igen igenom de där dörrarna som beundrar mig så mycket och går rakt mot glassfrysen plockar upp min twister och haltar fram till kassan slänger pengen på disken
– var det bra så
 i en glasmonter framför henne finns det roterande varmkorvar men jag är inte intresserad, inte alls
– nej tack jag vill bara ha min glass ingenting annat
– 10 kronor
– får jag någon växel
– vad
– växel
– nej gå nu
jag går ut på den sabla trottoaren där jag sliter upp glasspappret och använder tungan för att slicka glassen men det smakar inte alls som jag trott nej det här är en helt annan glass det här är choklad och det var inte alls vad jag var ute efter, det är den där sabla insekten som ska förstöra min glassupplevelse det var ju faktiskt det enda som kändes bra i detta nu när jag inte minns vart jag ska och när det blir allt mer oklart var jag är, jag trodde ju från början att jag var hemma men så visade det sig att jag var på apoteket och nu vet jag inte mer än att jag går på den sabla asfalten, och asfalt är inget vidare riktmärke det finns alldeles för mycket av det för att man ska kunna dra några slutsatser

– jag känner att jag behöver ta mig hem för på apoteket sa de att jag skulle smörja mitt öga så ofta jag kunde och än så länge har jag inte kunnat en enda gång eftersom jag inte är hemma och salvan rimligtvis bör smörjas i hemmet det känns som om jag inte lyder instruktioner jag är värdelös jag kan inte ens ta mig hem och nu pratar jag inte ens med någon jag pratar med mig själv det är värdelöst
– vad
– jag pratar med mig själv det är värdelöst
– gå nu

jag går och befinner mig på en öppen plats antar att det handlar om ett torg och någonstans lite längre bort ser jag ett fordon antar att det handlar om en buss, jag blir plötsligt gladare när jag inser att jag skulle kunna ta den hem det är ju ingen garanti förstås eftersom det skulle kunna vara vilken buss som helst och det finns många bussar som åker i många olika riktningar men det finns trots allt en liten chans att det är min buss, inte att den är min i formell mening för jag äger inga bussar, det jag menade var att att det är bussen till mitt hem, till min bostad och även om sannolikheten för det är liten så är det värt att prova ja sannolikheten är egentligen mikroskopisk eftersom det kanske inte ens är en buss, det kanske är en lastbil sånt är svårt att veta när man har en insekt i ögat men jag chansar ändå, ja jag haltar dit kliver ombord möts av en röst
– vart ska du
– jag vet inte
– va
– vet inte
busschauffören eller vad det nu är, jag kan verkligen inte veta längre allt har blivit otroligt suddigt, skriver ut någonting ur en liten skrivare jag antar att det är min biljett
– då blir det fullpris
jag börjar rota i fickorna och märker samtidigt till min glädje att jag har plastpåsen kvar i handen det var längesen jag tänkte på den vilket mirakel att den fortfarande finns att jag inte ställde ifrån mig den på en parkbänk eller liknande
– rappa på nu jag har inte hela dagen på mig 26 kronor ska du betala kom igen nu världen cirkulerar inte kring dig hela bussen väntar ser du dåligt
jag rotar upp min sista guldpeng räcker ut min arm och hoppas att jag gör det åt rätt håll och att jag inte råkar slå till honom i ansiktet eller liknande jag har nämligen ingen aning om avståndet mellan mig och honom men det verkar som att jag gör rätt för jag känner ingenting svalt och metalliskt mot handflatan längre och jag hör ett ritsch, han rycker väl bort biljetten från skrivaren med ett sådant
– gå nu

jag sätter mig på ett säte runtomkring är det fullt med folk men jag kan inte se om de tillhör olika kön och ålder och etniciteter längre det kanske inte spelar någon roll
jag bestämmer mig för att kliva av när jag ser ett träd för jag är ganska säker på att jag bor vid ett sådant det dröjer inte länge, redan vid första hållplatsen ser jag ett träd så jag kliver av, tänk att jag bor såhär nära stan det är ju helt fantastiskt jag skulle själv ha tippat på ett förfallet gammalt miljonprogram eller liknande men tji fick jag eller fick jag, för det här var ju inget träd det var ju en lyktstolpe, nu har den där sabla insekten ställt till det för mig igen jag ser ju inte alls ordentligt ja det här kommer ställa till med stora problem för om jag varken kan se eller minnas var jag bor hur ska jag någonsin kunna ta mig hem?

är jag kanske dömd att för evigt vandra runt i denna stad som ett spöke som en vålnad och kommer jag då bli allmänt känd som en konstig filur som sover på parkbänkar och går runt med en insekt i ögat och ständigt har en plastpåse dinglandes under armen kommer jag bli han knäppisen man pratar om för nyinflyttade i stan ”ni kommer säkert få syn på insekt i ögat-mannen, det är allt en lustig figur” ja jag skulle ju i alla fall bli berömd men frågan är om ett sådant kringflackande inte skulle kunna leda till dålig hälsa och i värsta fall en tidig död och det känns inte helt rätt, det känns som att jag har saker att uträtta först jag vet inte vad föda barn kanske bidra med ett strå till stacken så att säga eller en liten myr-bebis blir det ju i och för sig med den metaforen men då kanske någon skulle få den i ögat och det är ju inte bra nej det vet jag av egen erfarenhet så kanske använder jag fel metafor men vad ska jag annars använda för metafor och vad finns att bidra med förutom strån?

vinbär

Enligt mina beräkningar, som överensstämmer med allt som har med rim och reson att göra, bör det finnas en vinbärsbuske i min trädgård. Att bären på denna buske klär sig i rött är inte ett lika självklart faktum, men efter mitt utforskande av trädgårdens smakriktning har sannolikhetsgraden för detta antagande stigit ett flertal procentenheter. Lägger man dessutom till variabeln att det är en dag då jag vaknat och varit helt säker på mig själv, det vill säga genuint trott på det jag sett och smakat på, går det att utan tvivel påstå att vinbärsbusken finns, att den är röd och att den växer i min trädgård. Nu kanske det låter som att jag sitter här på någon slags sanning, som om jag vore Messias eller valfri annan mytologisk karaktär… så är det naturligtvis inte. Jag är en simpel människa som äter gröt till frukost. Att jag vet det jag vet beror på att jag studerat flitigt ända sen jag var barn. Jag har mina föräldrar att tacka för detta: de var hårda, men rättvisa. Det är beklagligt att det dröjde så länge innan jag nådde den insikten, för nu ligger de på kyrkogården, vilket enligt mina beräkningar gör dem oanträffbara. Jag hann aldrig att ordentligt visa min uppskattning för deras uppfostringsmetoder, som helt och hållet avgjorde min identitet. Min mor brukade till exempel innan varje måltid fråga mig vad jag trodde det skulle bli för mat, baserat på doften som spridit sig i hemmet. Svarade jag rätt fick jag en liten guldpeng. Svarade jag fel (vilket jag oftast gjorde, eftersom mitt luktsinne hade en lång väg kvar att vandra) slog min far mig med bältet. Hans slag kunde hålla på länge, ibland hela natten – eftersom jag, samtidigt som han slog, behövde gissa med vilken accelerationshastighet bältet snärtades, samt utförligt redogöra kring vad dessa skador lämnade för märken på min rygg. Eftersom jag varken såg min rygg eller bältet fick jag helt och hållet förlita mig på min känsel, vilket självklart var det min far ville att jag skulle göra. När jag slutligen lyckats svara rätt, efter ett stort antal gissningar och antaganden, fick jag min mat. Den smakade självfallet då mycket godare, precis som allt gör efter en svår prövning.

Kanske tycker ni den här metoden låter ålderdomlig och matematisk – nå, låt mig försäkra er om att mina föräldrar hade ett väldigt progressivt sinne. De var mycket medvetna och belästa, och inte alls blinda för den mer psykologiskt inriktade verklighet som framträdde under 1900-talet. När jag började i skolan uppmanades jag till exempel att se de övriga barnen som studieobjekt, snarare än kamrater. Jag skulle välja ut några utav dem och leka, spela kula, hoppa hage och så vidare, men jag skulle aldrig i mitt medvetande delta i egenskap som annat än forskare – go native, som det heter i den sociologiska begreppsapparaten. Hur såg mekaniken ut i gruppen? Vad hade de olika barnen för personlighetstyper, och vad hände när en viss integrerade med en annan? Hur såg leken ut? Kunde den spegla något specifikt samhällsmönster? Och hur påverkade de övriga barnen mig, och min personlighet? Detta var några utav de frågor jag behövde ställa. Allt jag kom fram till behövdes sammanställas i skriftliga rapporter, som skulle lämnas senast 18.00 på mina föräldrars nattduksbord. Här måste jag erkänna att det uppstod konflikt. Det var nämligen svårt att inte ryckas med i de övriga barnens lek, och jag kunde helt och hållet glömma bort att lämna mina rapporter. När jag gjorde det följde det sedvanliga straffet med bältet, men nu fortsatte min far slå även efter att jag svarat rätt – ja, jag tror att han fortsatte ända tills han kände sig nöjd. Denna inkonsekvens gjorde mig länge irriterad, hur skulle jag lära mig något om jag inte kunde utröna något specifikt mönster i straffmetoden? Men självklart visste min far vad han höll på med, det krävdes bara en viss mognad för att inse det – han ville givetvis exemplifiera människan irrationella sidor!

När jag blev tonåring skedde mycket i min kropp, och jag måste medge att jag var väldigt olycklig under denna period. Mina studier förändrades nämligen gradvist från att handla om omgivningen till att handla om mig själv, vilket var mycket svårt att hantera till en början. Ingen visste så mycket om mitt sexuella uppvaknande som mina föräldrar – jag behövde nämligen skriva rapporter varje gång jag blev upphetsad av någonting, samt när jag onanerade. Detta var för mig mycket obekvämt, och sammanföll dessutom med en större känsla av motstånd gentemot mina föräldrar än jag tidigare haft. Jag försökte med att helt och hållet sluta onanera, men det ledde naturligtvis till att jag allt oftare blev upphetsad, och ändå behövde rapportera. Det värsta av allt var att det fanns en flicka som var återkommande i mina rapporter – hon hette Lena och gick i min klass, jag hade växlat några ord med henne och tyckte hon luktade väldigt gott. Hon fanns ofta i tankarna, och när mina föräldrar märkte detta valde de att bjuda henne hem till oss på middag. Detta gjorde mig oerhört nervös, och jag tror aldrig att jag blivit så pryglad som jag blev under förberedelserna till denna middag. Förutom att jag upprepade gånger svarade fel på vad vi skulle äta, insisterade mina föräldrar att vi alla skulle vara finklädda – mor bar en smaragdgrön aftonklänning, och far en frack. Själv skulle jag ha finkostym och slips. Jag kände att allt detta bara var pinsamt. Lena var en vanlig flicka och hon skulle inte ens komma på tanken att komma finklädd till en middag. (Det var dessutom onsdag.) Självklart blev jag slagen som ett djur när jag valde att framföra detta. Desperat vädjade jag om att vi åtminstone kunde underrätta Lena om att kvällen skulle innehålla en viss klädkod, men inte ens detta gick mina föräldrar med på.

Till sist satt vi där alla fyra, jag och mina föräldrar finklädda, och Lena i vanliga kläder. Det var en märklig, högtidlig stämning. Ljus var tända, klassisk musik spelades, och jag tror Lena var väldigt obekväm. Det var jag också – men allra mest på grund av nervositeten, och risken att göra någonting fel. Det sista jag ville var att min far skulle ta fram bältet och straffa mig framför flickan, och jag visste samtidigt inte alls hur jag skulle uppföra mig, eftersom det var första och enda gången jag umgåtts tillsammans med mina föräldrar och någon annan människa. Jag tror att det enda ordet jag sa under hela middagen var ”kan du skicka saltet”, och då riktat till min mor. Varken hon eller min far sa någonting heller, för övrigt – de bara var där, rakryggade, och rörde knappt en min. Lena försökte att inleda konversation några gånger, så som hon antagligen uppfostrats till att göra, men mina föräldrar gav henne en dömande blick varje gång. Efter ett tag gav hon upp, satt och bara petade i maten, med sina vanliga kläder. Hon såg rent ut sagt löjlig ut, och slutade faktiskt helt och hållet att dyka upp i mina rapporter.

När jag tänker tillbaka på denna tid blir jag helt bedrövad. Min totala oförmåga att förstå att mina föräldrar bara ville mig väl är häpnadsväckande. Det tar emot att berätta detta, men jag försökte till och med rymma hemifrån en gång. Jag skäms något så oerhört över detta. Det var under den värsta perioden, då jag till och med, under en veckas tid, medvetet lät bli att lämna rapporter. Jag vägrade, la armarna i kors och sa nej. Min far har nog aldrig slagit mig så lång tid i sträck – förutom någon enstaka kisspaus, tror jag att han drämde på i närmare sexton timmar. Men jag var envis och hade bestämt mig – inga fler rapporter, jag dör hellre. Mina föräldrar måste ha varit förtvivlade. Dagen efter det långa straffet (jag hade blivit straffad på en söndag, och nu var det måndag) bestämde jag mig, på väg hem från skolan, att ta en annan väg. Ja, en väg åt ett helt annat håll än den vanliga. Jag skulle fly och aldrig återse mina föräldrar, mitt hem, hela mitt gamla liv. Jag gick ut på motorvägen och sträckte upp tummen för att lifta. Ni hör ju hur det låter. Vem som helst hade kunnat plocka upp mig, och vad som helst hade kunnat hända. Men jag var på en helt annan plats i huvudet och vidtog inte en enda försiktighetsåtgärd. Nej, jag skulle bort, till vilket pris som helst. Jag blev till sist upplockad av en ingenjör som körde en röd Jetta, han tog mig till en bensinmack några mil bort innan jag blev avsläppt. Varför vet jag inte. Kanske syntes det att jag var nervös. Hursomhelst var jag hungrig, och bestämde mig för att köpa något att äta för guldpengen som jag fick när jag svarade rätt på middagsfrågan föregående dag. Men någonting var mycket fel – mina fötter var otroligt tunga, det var som om de var av sten, och jag fick med hjälp av mina armar ta tag i låren och dra för att förflytta mig framåt. Dörrarna till butiken sköts åt sidan, jag blev alldeles yr av rörelsen, men hankade mig ändå framåt, i in i lokalen – där det om möjligt blev ännu värre. Jag försökte navigera runt på hyllorna, men det var omöjligt att urskilja vad som var mat och vad som var annat, ja, jag förstod inte ens vad som var golv och vad som var mina ben, allt sammanblandades till en sörja, och ljuset från lysrören var på tok för vitt, och jag föll till marken. Några timmar senare vaknade jag i min säng. Jag hade blivit hemkörd av en polisbil, som lyckligtvis stannat för att tanka i samma stund som jag kollapsat. Hans son gick i min klass och han kände igen mig. Tänk en sådan tur!

Efter denna incident beslutade mina föräldrar att jag inte skulle få fortsätta gå i skolan, utan bli hemskolad – och tack och lov för detta! Hur det hade slutat om de inte bestämt sig för detta, det vill jag inte veta. Till skillnad från det samhälleliga utbildningsväsendet så behöver hemstudier aldrig ta slut. För så småningom, när jag blev vuxen – eller nej, inte vuxen, det ordet yttrade mina föräldrar aldrig om mig, jag blev bara äldre – så fortsatte studierna, även om de tog en annan riktning. Från att ha studerat mina studiekamrater, till att senare studera mig själv, var det nu huset vi bodde i som jag skulle utforska. Alla rum, möbler, dörrar, väggar, handtag, ja till och med toalettsitsen. Vad hade rummen och objekten för form? Vad innebar det att befinna sig i rummet? Blev det någon skillnad om persiennerna drogs ner? Och så vidare. Som ni förstår är detta ett projekt som kan pågå i all evighet. Bara en sådan sak som dammkornens förflyttningar på fönsterbrädet, för att inte tala om vattendropparna på diskbänken… ja, det fanns ingen anledning att vilja lämna huset längre, och mina föräldrar blev mer och mer som mina kollegor, vi arbetade tillsammans. När de dessutom tillät mig att börja studera trädgården och grusgången på framsidan var det som om ett helt nytt universum öppnade sig. Jag tror att detta var den allra mest fruktbara tiden i mitt liv, då jag helt och hållet kunde ägna mig åt mitt forskningsarbete.

När mina föräldrar så småningom blev mycket gamla och sjuka blev det svårare att behålla samma disciplin, eftersom jag samtidigt behövde ta hand om dem. De blev båda sängliggande, och under de sista veckorna var det så illa att de inte ens kunde kliva upp för att gå på toaletten eller uträtta annat. Deras syn blev märkbart sämre, så jag fick läsa mina rapporter högt för dem varje kväll, vilket jag tror uppskattades. Men en morgon när jag vaknade – och detta kommer jag aldrig glömma – så var de båda i trädgården, och såg ut att plantera någonting. Detta var bara några dagar innan de dog, och egentligen var det nog fysiskt omöjligt för dem att ta sig upp ur sängen, för att inte tala om utförandet av trädgårdsarbete. Jag minns att jag frågade ”vad är det ni planterar?” och att min far då gav mig den sista onda blicken han skulle ge mig. Han gjorde en gest som jag alltför väl visste vad den betydde, vi gick in, jag drog ner byxorna och böjde mig ner, han tog av sig bältet och började slå.  Han hade inte mycket kraft kvar i armarna, så det gjorde inte längre särskilt ont, utan kändes mer som en symbolisk handling. När jag insåg att det här var sista gången jag skulle få mitt straff rördes jag till tårar, och jag är ganska säker på att han också gjorde det, för jag kände något fuktigt droppa ner på min ryggtavla. De gick sedan och la sig, för att aldrig mer ta sig upp.

Tomrummet mina föräldrar lämnade efter sig var enormt. Jag fick givetvis ärva allt, inklusive huset, men inte för att jag förtjänade det, utan för att studierna skulle fortgå. Jag visste att detta var allt mina föräldrar ville, och beslutade mig för att bli mer ambitiös än någonsin. Jag förstod också att studerandet av det sista de gjort i huset innan de försvann, det vill säga plantan de planterat, var av oerhört stor vikt. När det blev vår och den kom ur jorden, inledde jag spekulationerna kring vad det skulle kunna tänkas vara. Det dröjde till sensommaren, tror jag, innan jag började anta att det rörde sig om en vinbärsbuske. Detta var självklart ett stort vetenskapligt genombrott, och på den vägen har det fortsatt – jag blir allt mer säker på att det är en vinbärsbuske, och snart kommer jag nog med hundra procents säkerhet kunna hävda det. Men det finns fortfarande dagar, som jag beskrev i inledningen, då jag är mindre säker på det hela. Det är som om jag dessa dagar vaknar upp med någon slags känsla, som jag inte är helt säker på att jag vill beskriva mer än att den är mycket negativ. Dessa dagar kan jag till och med ligga kvar i sängen fram tills halv sju, trots att jag alltid stiger upp klockan sex. Anledningen till att jag inte vill förklara det hela mer utförligt är för att jag är övertygad om att mina föräldrar inte skulle önska att jag studerade denna känsla mer ingående. Ett studerande av denna känsla skulle ju innebära att ge den ett existensberättigande – ja, egentligen är det ett stort misstag att jag ens talar om den nu, eftersom dess konturer bara blir skarpare när jag formulerar den. Nej, det är mot vinbärsbusken jag ska rikta min uppmärksamhet, och ju mer jag gör det desto mer säker kommer jag bli på att det är en vinbärsbuske. Jag vet att jag är nära – jag ser faktumet i horisonten, och jag vet att jag ska dit. Vad som kommer hända när jag är framme, det vet bara mina föräldrar – men jag har en teori om att det rör sig om frihet. Jag återkommer med svaret i en skriftlig rapport.

slunga sallad

kosmos

Välkomna! Så söta ni ser ut tillsammans. Jag förmodar att bröllop stundar? Ja, det syns. Ni lyser som schamporeklam! Jaha, jag drar då också slutsatsen att ert ärende här på resebyrån gäller smekmånad, inte sant? Naturligtvis. Inom detta område erbjuder vi multum och mer därtill. Det är därför vi heter som vi gör: Multum Och Mer Därtill™. Till skillnad från andra resebyråer så heter vi vad vi är. Vi hycklar inte. Kanske är det därför vi är så framgångsrika. Bara en teori. Nå, företagssnack är inte vad ni är här för, ursäkta mig!

Ja, smekmånad. Som sagt finns många alternativ. Vad vill ni helst bli smekta av? En sommarstrand? Något vildare, kanske ett vattenfall? Eller av mig? Det vore det billigaste alternativet. I sådana fall skulle ni ha er smekmånad här. Nu, på golvet. Nej, jag skojade. Det var ett skämt. Men om ni vill så går det. Se det som en liten tanke, användbar att spara någonstans, i bakhuvudet kanske… om det nu finns plats i era bakhuvuden? Jag kan tänka mig att de redan är fyllda av ringlande rosenlöv, himmelssängar och evig kärlek, inte sant? Och sådant är svårt att konkurrera med. Mycket svårt. Det är trots allt den mänskliga driften vi pratar om där. Den ska man inte utmana. Men det är klart man kan, om man vill! Kanske är det till och med vad ni är intresserade av? För utmanande resmål finns det gott om. Nöjesfält, till exempel. Populärt bland nykära. Sannerligen en plats som drar den mänskliga driften till sin spets, låt mig beskriva: man kastas ut i hisnande berg-och-dalbanor, skjuts hundra meter upp i luften (fasthållen i stång!) och vinner överdimensionerade chokladkakor. Det spinns socker i metalliska tunnor, som blir till fluffiga moln på pinnar, och överallt är blinkande ljus. Folk är som galna, slungar sig frivilligt runt i luften, all dödsångest bortblåst av gravitationens vidunderliga kraft – precis som kärlek! Väldigt romantiskt om man är, så att säga, ett extremt par. I min mening är ni extremt förtjusande, så är det en tanke att spara i bakhuvudet.

Men nog om det. Det finns mer än att utforska i denna värld. Mycket mer. Har vi till exempel pratat om Hawaii? Nej, vi har inte ens pratat om Hawaii. Där har vi ett annat populärt resmål, och det av resonlig anledning. Helt klart lysande för ett ungt, glittrande par som er. Föreställ er: höftskynken tillverkade av vass – en skimrande aura av primitivitet. Parasolldrinkar på stranden, sugrör av finaste färgglada plast. För att inte tala om känslan av viddlöshet, som havet givetvis bidrar med – gör underverk för sexlivet. Nu tror jag givetvis inte att ni har några problem i sängen, ni ser både fertila och virila ut, ja som riktiga praktexemplar om jag får säga det själv, som hämtade ur en textbok! Men det kan hända den bäste. Ödet är oberäkneligt och kan operera på de mest oväntade sätt. Det vet jag av egen erfarenhet. Fast det är ingenting vi behöver gå in på. Ingenting att hänga upp sig vid. Se det bara som en tanke att spara i bakhuvudet. Precis som allt annat. Förutom er kärlek! Den ska framträda tydligt i hjärnbalkens kontur. Men detta vet ni givetvis redan. Jag ska sluta rada upp självklarheter, ber om ursäkt. Man välsignas trots allt inte med besök av ett så intelligent och världsvant par varje arbetsdag, och att lägga sig på samma nivå som er kräver uppvärmning… ni är säkert vana vid detta, jag kan föreställa mig att klänningskräddaren och tårtbagaren behövde gå igenom liknande processer. Jag gör mitt bästa. Jag svettas. Syns det? En servett, tack så mycket. Ni är alltför vänliga. Att ni bär en servett i handväskan för en simpel reseledares räkning, det är beundransvärt. Vore det inte för min ischias skulle jag falla på knä.

Låt oss då gå vidare, vi har inte ens skrapat på jordskorpans yta. Staden har jag exempelvis inte omnämnt. Vilket tjänstefel! Ber om ursäkt. Ja, det finns många olika städer runtom i Europa. De är alla rätt så lika varandra, och innehåller lite av varje. Men det mesta ni kan tänkas vara ute efter går att finna. Visst kan de upplevas som stökiga av just denna anledning, men det tvivlar jag är ett problem för er som redan genomborrats av Amors pilar. För er är möjligheterna nästintill gränslösa. Tröttnar ni på betonginfernot kan ni exempelvis variera er genom att promenera i parker och grönområden. Man kan ta en picknick i solen på sommaren, inget går upp mot en skiva chevré på baguette. Ni kan mata varandra. Ett annat alternativ är att ta en matlåda med, säg, spaghetti och köttbullar. Ät utan bestick, råka slafsa upp samma spagettibit, bit vidare på den tills era munnar befinner sig på minimalt avstånd från varandra – och så slutar det hela med en kyss. En fantastisk scen. Ni är huvudrollerna! Framåt kvällen rör man sig dessutom till en biograf, ser en romantisk komedi, skrattar tillsammans. Tar en öl efteråt kanske – javisst. Sen gå till sängs. Kan bli en av de så kallade perfekta dagarna, då det sista man tänker på innan man sluter ögonen är hur lycklig man är. Har ni någonsin känt så? Hur känns det? Eller förlåt, det behöver ni inte svara på. Ni kanske vill hålla den typen av intima kärleksdetaljer för er själva… absolut, det är det många som vill. Full förståelse. Jag har också massor av hemligheter. Vissa saker vill man inte prata om, det räcker med att ha dem förvarade i bakhuvudet.

Ni kanske inte gillar att prata överhuvudtaget? Eller ens lyssna? Om så är fallet finns en blankett där ni kan fylla i era preferenser, så slipper ni sitta här och lyssna på min tradiga röst. Det finns ju många människor som är förtjusta i tystnad, och det är helt okej. Känner ni igen er i detta skulle jag rekommendera att ni reser till ett berg i naturen. Det finns många olika berg i naturen, alla storlekar och tjocklekar. Dessutom varierar graderna av tystnad. På ett berg viskar vinden lite, i ett annat ger vinden er kanske bara en blick… men det spelar egentligen ingen roll, för båda platserna signalerar samma sak: älska varandra! Låt vinden, det vill säga naturen, omfamna er kärlek, lika tidlös som marken vi bestiger. Ja, det är vackert. Mycket vackert. Kärlek, lika evigt som berg. Hur känner ni inför den metaforen? Tilltalar den er? I sådana fall, spara tanken i bakhuvudet. Men glöm inte att det finns många metaforer. Man ska inte hugga första bästa, det gäller ju trots allt att leta, hitta den som är allra mest er. Jag måste i ärlighetens namn säga att jag fortfarande svettas, ni två är så fulländade att det är en stor utmaning för mig. Men det är också därför jag älskar det här jobbet. En servett till? Å, ni är alltför vänliga.

Det slog mig precis, att jag inte ens ställt er frågan om ni är flygrädda eller lider av svår resfeber! Det är ett problem som är vanligare än man kan tro, det vet jag av egen erfarenhet. Om så är fallet för er, var inte rädda. Här på byrån blundar vi inte inför det okonventionella, tvärtom så omfamnar vi det. Vem är det som sagt att det enda sättet att resa på är att ta sig från en fysisk plats till en annan? Frågar ni mig så tror jag världens alla buddhistiska munkar skulle skratta åt det antagandet. Egentligen behöver ni inte resa längre än till varandras hudceller. Där finns världar att upptäcka, vilket ni säkert redan fått en försmak av, men kom ihåg att det är ett land som aldrig kan utforskas färdigt. Hitta små rutnät i axeln och så vidare. Bilda koordinationer, samband, matematiska rytmer. Räkna prickar, bilda stjärnbilder av födelsemärken. Meditera varandra till sömns, genom att stirra på respektives midjor. Och det bästa av allt är nog priset – ja, det är nästintill gratis. Det enda billigare alternativet vi har vore det som skulle inkludera mig i er kärleks fullbordan. Inte för att jag tror ni saknar pengar – absolut inte! Herregud, ni ser såklart mycket välbärgade ut. Jag menar snarare att det spirituella inte behöver kosta så mycket, och somliga föredrar det. Ja, det handlar mer om prioriteringar än om pengar. Spara i bakhuvudet hursomhelst. Och ursäkta mig om jag råkade förolämpa er på något sätt. Jag har märkt att det är något av en mänsklig tendens, att råka förolämpa det som man beundrar… eller kanske är det bara jag. Jag vet inte. Hursomhelst beundrar jag er kärlek. Så, nu ligger korten på bordet. Inga missförstånd. Eller ni kanske gillar missförstånd? Vill ni att jag ska missförstå er? Tro att ni säger Antarktis när ni säger Gran Canaria? Det går i sådana fall att ordna, vi har ett missförståndspaket till förmånligt pris för alla par som föredrar ovisshet och överraskningar. Vi kan också ordna så att vi missförstår huruvida ni vill ha missförståndspaketet eller inte, vilket vore att höja missförstånden till en ytterligare nivå. Ja, egentligen finns inga gränser, jag har så många missförstånd i bakhuvudet att jag varken vet upp eller ner. Men nu ska vi prata om era bakhuvuden.

Ack, hur de måste frodas i kärlekens tecken! Så många intryck, så mycket värme, ni utstrålar hela jordens turbulenta energi! Vad sägs än så länge, är det något som låter extra lockande? Ni kanske vill ha fler alternativ innan ni bestämmer er. Vad är ni för typ av människor? Man brukar säga att olika människor har olika smak. Eller brukar man bara säga att människor är olika? Vad man än säger är det hursomhelst sant. Tur är väl det att kärleken är universell, jag tror att det ljus ni sprider runtomkring er kommer blända människor vart ni än väljer att färdas. Kärlek är trots allt ett språk som inte talas, så ni har privilegiet att vandra fritt på denna jord. Alla kommer välkomna er med öppna armar, det är jag redo att satsa min åttonde tentakel på. Ni vet, jag brukar få samtal av olika ambassadörer, som ber och bönar om att jag ska skicka mina kärlekspar till deras länder. De säger åhhhh, vi har det så sorgligt och postindustriellt, låt dem komma till oss, vi bönar och ber, vårt folk behöver ljus! Icke, svarar jag, det är upp till paren själva vart de vill resa, så har det alltid varit och så ska det förbli. Jag önskar att jag kunde se deras snöpliga miner när jag uttalar de orden!

Hursomhelst, om ni vill ha fler alternativ kan jag läsa upp en lista på några fler av jordens platser, så får vi se om något annat låter tilltalande: Island, Dakar, Israel, Kashmir, Istanbul, Syd-Georgien, Lappland, New York, Los Angeles, den nordiranska landsbygden, den ryska tundran, Tokyo, gränsen mellan Mexiko och USA, Gibraltar, Påskön… nå? Ja, det är svårt. Jag vet. Det är svårt för mig med. Jag svettas nu igen, men ni har slut på servetter. Lika bra, jag hade ingen rätt till dem från början. I vilket fall, ta er tid. Bläddra i bakhuvudet. Kunden får tänka så länge den behöver. Så är det alltid. Jag hoppas i alla fall att jag gör ett bra jobb, trots mina svettningar. Mina vänner förstår nämligen inte alls hur viktigt arbetet jag utför är. De ser ner på mig, kan ni tänka er? Herregud Isor säger de (jag heter nämligen Isor) ska du sitta hemma hela dagarna och tälja små träfigurer som du sedan sitter och pratar för dig själv med, det är ju inte riktigt klokt. Ja, har ni hört någonting så absurt? Och de ska vara mina vänner… patetiskt. Hur ska man vara vän med människor som inte förstår vad kärlek är? Jag inbillar mig att det är som att äga en hund utan tunga. Någonting så ofullständigt som en tunglös hund skulle i alla fall jag aldrig vilja ha att göra med. Tänk er att en bil kör längs en landsväg, hunden räcker ut sitt huvud för bilfönstret, men ingen tunga fladdrar. Vyer svischar förbi, men ingenting bestående, ingenting konkret… hur är det tänkt att man ska stå ut med livet utan tunga? Eller att bara se någon sakna tunga? Alla mina vänner saknar tungor. Jag står inte ut. Hur har de rätt att döma mig? Jag har till och med bjudit hit dem, jag säger att de gärna får komma över och träffa mina kunder när vi gör affärer, det blir bara bättre, avslappnat, jag vill gärna att det ska kännas som om man beställer sin smekmånad av en stor familj. Ja, jag vill att vi alla ska vara som en stor familj. Kan vi inte bli det? Äsch, det är väl för sent, det var flera månader sedan jag såg någon av mina vänner. Den enda som kommer hit är hon eller han, jag vet inte ens vilket kön personen tillhör, eller om det ens är samma person, den där som knackar på och ger mig mat varje dag. Bara det faktum att jag inte minns vad det är för någonting innebär att det är en kärlekslös sak vi har att göra med, inte sant? Ja, det är tragiskt. Jag har aldrig sett in i personens mun, men om jag gjorde är jag övertygad om att där skulle fattas en tunga. Mycket tragiskt. Jag saknar i alla fall inget. Jag trivs här, med mitt arbete. Att få träffa fantastiska människor som er, det räcker för mig. Oj, nu knackar det på dörren. Det är säkert den där personen, eller vad det nu är. Så olägligt. Jag tror nämligen att jag, efter en tids betänketid, funnit den metafor som passar er allra bäst: rymden. Finns det någonting mer storslaget än den? Evigt utvidgande, avstånd bortom förstånd, galaxer, nebulosor, svarta hål och vita dvärgar. Vad är er kärlek lik om inte det? Knappast berg! Hur kunde jag någonsin säga någonting sånt! Och vet ni vad det bästa är? Att det finns rymdskyttlar! Specialgjorda för två. Ja, vi har precis infört det i sortimentet. Ni skjuts upp från vår nyinvigda rymdstation och färdas sedan i en romantisk elliptisk omloppsbana runt jorden. Eventuell avstickare runt månen om smekmånaden kan förlängas någon vecka. Rekommenderar starkt, det är en unik upplevelse. Man måste minnas att det som upplevs i rymden en annan typ av romantik, en som påminner om det som förut var, en resa till en annan dimension skulle man kunna säga. Och när jag säger ”förut” menar jag inte stenåldern eller någonting så trivialt, jag talar om ögonblicket då universum kom till och bredde ut sig över tillvaron… nu bultar det hårt på dörren, ursäkta, jag hoppas det inte stör ert lugn. Ja, i och för sig skulle väl inget ljud i världen kunna stå i vägen för er kärlek, inte ens det vidriga ljudet av kritan mot en griffeltavla… jag vet inte riktigt om jag vill öppna, jag har verkligen ingen lust, ska jag öppna? Nej, det är såklart inget beslut ni ska ta. Ursäkta mig. Det enda beslutet ni ska ta är vart ni ska åka på er smekmånad, och det är tillräckligt komplicerat. Nej – jag ska inte belasta er genom att hänga mina problem över er, som om ni vore hatthyllor, eller träfigurer… vi som välsignats med tungor bör inte ägna åt oss sånt. Vårt uppdrag är att fladdra på landsbygden. Eller i en elliptisk omloppsbana runt jorden. Eller allra helst nu, här, på golvet.

marulk

Jag hörde någon säga: fånga dagen! Så jag fångade dagen. Den var en marulk från havets botten. Den hade sylvassa huggtänder. Jag frågade dagen: ska jag må bra, nu när jag fångat dig? Dagen svarade: blääääääuuuarghhhheäääärrmmmmuuughhhhhhhh

untitled

Du,
en rubbning i ravinen.
Lika självklar som att hästsvansar ryktas av luftkonditionering.

risgrynsgröt

Jag sitter på en pakethållare. Benen är i kläm och försöker böja sig loss. Vi är på väg till fotbollsplanen och du, min chaufför, påpekar att man kan se månen fast det är förmiddag. Jag nickar utan att tänka på att mitt huvud inte syns. När vi är framme hoppar jag av i farten, min tröja fastnar i cykelhjulet och när den rivs sönder påminns jag om att den är gjord av tyg och jag säger till dig att min tröja är gjord av tyg. Du skrattar, jag är skräckslagen, vi ser ut över fotbollsplanen. Vi har ingen fotboll, vi förstår inte riktigt vad vi gör här, vi har för fan ingenting. I några minuter förströr vi oss genom att leka en namnlek. Du säger ett namn, Oscar, jag säger ett namn, Rickard, du säger ett namn David, jag säger ett namn, David, du säger ett namn, David, jag säger ett namn, David och vi förstår att vi har kört fast bestämmer vi oss för att brotta ner varandra i gräset istället. Jag tar i lite för hårt, du svarar genom att ta i mycket för hårt, det gör ont och jag påminns om att min kropp är gjord av kropp och att kropp består av känsel och att känsel gör ont. Och jag säger till dig att min kropp är gjord av kropp och kropp består av känsel och känsel gör ont, du håller med så vi bestämmer oss för att byta plats på fotbollsmålen istället. Du flyttar det ena, jag flyttar det andra och 90 meter senare har vi förflyttat dem, men ingen annan än vi kommer ju märka skillnaden. Vi lägger oss i gräset, tittar upp på himlen och försöker få molnen att se ut som saker, men det enda vi har att säga är risgrynsgröt. Risgrynsgröt verkar vara det enda som existerar i hela himlen. Det är slöseri med tid att titta på det, så jag föreslår att du sliter av mitt huvud och använder det som fotboll, det är inte mer än rättvist. Men du vägrar, du säger till mig, att mitt huvud inte är tillräckligt runt. Det är ett tunt argument, men jag köper det. Vi ser ut över fotbollsplanen – den känns förbrukad. Jag sätter mig på pakethållaren. Benen är i kläm och försöker böja sig loss. Du, min chaufför, påpekar att man kan se solen fast det är kväll. Jag nickar utan att tänka på att mitt huvud inte syns.